Svenskar och Rökig Whisky

Rökig whisky är ju något som tenderar att dela upp whiskydrickare i två läger. Brukligt är att antingen gillar man rök eller så gör man det inte.

Det finns ju olika varianter av rökig whisky och hur rökt whiskyn är mäter man i hur mycket kolföreningen fenoler den innehåller. Måttet ppm (Parts Per Million) används för att visa just rökigheten i en whisky. En orökt malt innehåller 0 eller så gott som 0 ppm medans en lätt rökt whisky ligger på ungefär 5-10 ppm. Dom rökiga malterna från Islay som ju är den rökiga whiskyns hjärta i världen ligger mellan 25-55 ppm och så har vi Octomore från Bruichladdich som så gott som alltid ligger över 100 ppm och som räknas som världens rökigaste.

Vi svenskar har ett väldigt gott förhållande till rökig whisky och vi är dom som dricker mest av den varianten i världen. Vad beror detta på då?

Många hävdar att det har med våra natur-gener att göra. Vi älskar att tillbringa tid vid kusten eller i skog, fjäll och mark. Rökigheten påminner oss om äventyr i naturskön omgivning där vi i århundraden rökt fisk, kött och korv. Visst är det så att när man sitter och njuter av en tung rök från Lagavulin eller Ardbeg så kan tankarna fara iväg till en öppen eld i en granskog, vid en sjö med en stockstuga runt hörnet eller en gammal fiskeskuta vid havet fastsatt med tjärade trossar om man har en Laphroaig i glaset.

Nu är det ju så att både Finland och Norge också har en massa natur med skogar och vatten runt hörnet och också har rökt livsmedel i många herrans år så varför dricker inte dom lika mycket rökig whisky som oss då? Det här med naturen kanske inte är hela förklaringen ändå.

Vi här hemma är ju inte bara dom som dricker mest rökig whisky i världen vi är också fanatiska föreningsmänniskor. Jag vet inte om vi är värst i världen men jag är säker på att vi åtminstone är topp 5 när det kommer till antal klubbar och föreningar. Finns det 3 personer som gillar kottar så nog fan så har dom strax startat en kotteklubb och det förvånar ingen om det då redan finns ett Svenskt Kotteförbund med tillhörande årsmöten, resor och andra event.

Jag tror inte det finns ett land till på vår planet med fler whiskyklubbar än i Sverige och det kan nog också vara en anledning. Fler får möjlighet att fördjupa sig i lite annorlunda whisky och då även fler sorters rökiga varianter och dessutom diskutera detta med likasinnade.

Även om Islay i många år varit navet i det rökiga cykelhjulet så är det idag många fastlandsdestillerier som experimenterar med halten av fenoler och även blended-industrin har ju insett att det är värt att ha en rökig variant för att hänga med i racet.

Historiskt sett så var den mesta whiskyn i Skottland och på Irland något rökt och det berodde nog på att man förr helt enkelt eldade mycket med torv och då fick grödorna den rökiga tonen vare sig det var meningen eller ej sen så var ju en kraftig rök också ett sätt att gömma dofter och smaker i en lite sämre whisky.

Det är fler män än kvinnor som här i landet gillar rökig whisky även om antalet kvinnor stadigt ökar. Personligen så är jag mycket förtjust i rökig whisky men då menar jag ju inte att all rökig whisky är bra, precis som allting annat så finns det ju bättre och sämre varianter.

Det är svårt att svara på varför vi svenskar är så förtjusta i rökig whisky. En 16-årig Lagavulin, Ardbeg Uigeadail eller en Laphroaig PX Cask tycker jag är ett enastående sällskap ute i naturen och varför jag tycker så, ja det vet jag inte riktigt men medan vi suger på den frågan så anser jag att vi helt enkelt fortsätter att njuta av ppm höga halter i vår whisky oavsett vad svaret kommer att visa om vi nu någonsin får något.